Varför vissa grupper fungerar bättre än andra är en nöt som många försökt knäcka. En som jobbar med det på heltid är Susanne Pettersson som driver eget företag och sysslar med ledarskap och organisationsutveckling. Ett samtal med henne innebär ett antal “aha-upplevelser”, och nedan följer en hel del av hennes värdefulla kunskap som kan hjälpa er att skapa dynamiska grupper.
Berätta om hur du fastnade för att arbeta med mental träning!
Jag bodde i USA i fem år och kombinerade en tennissatsning med att plugga på universitet. Där hade jag en tränare som sa något som jag fastnade helt för: “De flesta kan slå till tennisbollen med bra teknik, men de bästa lär sig tänka till sin egen fördel”.
Vilka roller behöver finnas i ett bra team?
Jag har jobbat med så många olika grupper att jag inte kan säga att det finns det perfekta teamet. Det får man skapa själv genom att ta vara på individens egenskaper. De roller som brukar dyka upp är däremot lite mer förutsägbara. Vanligtvis kan man ganska tidigt se de informella ledarna som driver på och gärna ställer sig först i ledet, de socialt kompetenta som skapar god stämning och de tystlåtna som analyserar före de testar. För att inte någon ska hamna utanför gruppen är det viktigt att ledaren redan under försäsongen ser till att alla får lära känna varandras olika egenskaper och belyser varandras styrkor och svagheter. Det kommer skapa respekt och förståelse, något som är enormt viktigt för en välfungerande grupp.
Vad krävs för att kunna leda en grupp barn eller ungdomar?
Att utbilda barn och ungdomar kräver att man kan hantera två delar samtidigt; prestation och människan. Samtidigt som de ska lära sig utöva sporten behöver de få växa som människor och bygga en stark självkänsla, en kombination som gör att ledaren behöver se över sitt pedagogiska upplägg. Det gäller att balansera det idrottsliga lärandet med det sociala, och “lära känna varandra”-övningar är minst lika viktiga som de teknikmässiga. Dessutom är det betydligt enklare att knäcka ett barn än en elitidrottare vilket gör att ledaren också behöver tänka på sin feedback och kommunikation så att den blir positiv och utvecklande.
Uppenbart har ledaren ett enormt ansvar, finns det något som man absolut inte bör göra?
Jag är helt allergisk mot att klassa någon som hög- eller lågstatus. Man kan omöjligt avgöra vem som ska bli stjärna i tidig ålder och den som verkar ha talang just nu kan lätt springas om av andra längre fram. Jag ser att det blir mindre och mindre utrymme för “late bloomers” och det är väl för att ledare misslyckas med precis det. Bra ledarskap handlar om att kunna se till att alla får utmaningar, utan att behöva jämföras med varandra.
Hur viktig är lagkänslan för att ett team ska fungera?
Det går absolut att vinna utan en bra gruppdynamik om man kan spelsystemet tillräckligt bra. Möter man ett lag som kan samma sak men också har en bra sammanhållning så kommer dock det laget alltid vinna eftersom de har någon att spela för. Att känna sig trygg med sina lagkamrater gör att man ser nya spelmöjligheter och utvecklas, något som i längden alltid vinner.
Att försöka dela på bästa kompisar förekommer i nästan varje organisation, är det en bra teknik för att skapa ett bättre lag?
Anledningen till att man vill passa med sin närmsta kompis är oftast enkel; kompisen har överseende med att du gör misstag och kan se hur du tänkte egentligen. Att skapa tillräckligt mycket trygghet i gruppen för att det ska kännas så med alla är en av ledarens viktigaste uppgifter, och att sära på trygga punkter behöver inte alltid vara lösningen. Då försvinner glädjen, och i barn- och ungdomsidrott är det överlägset viktigast för fortsatt intresse. Istället får man anpassa sitt ledarskap till att låta alla behålla sina närmaste men samtidigt leda dem till att lära känna och respektera andra. Återigen är “lära känna varandra”-övningar en nyckel till framgång, och även om det kan kännas omotiverat att lägga 5 minuter av varje träning på det kan det göra enorm skillnad i längden.
Favorisering i en grupp är inte en ovanlighet, hur påverkar det gruppen?
Jag tror att favorisering är näst intill oundvikligt, alla har sina favoriter medvetet eller omedvetet. Istället gäller det för ledaren att undvika att det syns utåt och att alla känner att de har förtroende. Ofta ligger favoriseringen i vem som som får tilltro att spela, får lite extra feedback eller tid med tränaren, och gör man sig själv medveten om det är det ganska enkelt att hantera. Jag förespråkar också något form av spelarråd där spelarna kan uppmärksamma orättvisor utan att känna att ledarens syn på en förändras. Egentligen kan man börja med det så tidigt som möjligt i åldrarna, i lättare former, och låta barnen känna att de har inflytande.
Hur skiljer sig lagkänslan i en enskild idrott?
Den största skillnaden är att man är kamrater men samtidigt konkurrenter. Däremot är lagkänslan minst lika viktig, men ofta inte lika prioriterad. Det brukar bli ganska tydligt för mig att de som tänker på lagkänslan kommer ofta betydligt längre än andra.
I ett lag har olika personer nästan alltid olika mål, hur löser man ett bra samarbete utifrån det?
Jag tror att det är viktigt att belysa allas mål, för allt från spelare till föräldrar, och påvisa att alla bidrar till gruppen på sitt sätt. En bra ledare kan använda en persons styrkor för att förbättra en annans svagheter. En som bara är med för att det är kul kanske har tillräckligt bra kondition för att kunna vara draghäst för en som vill bli elitidrottare, och en som är socialt kompetent kan hjälpa till att skapa en bättre grupp. Man får inte glömma att det är runt 3% som blir elitidrottare och självklart ska de få sitt utrymme, men man får aldrig glömma de andra 97. Jag står för att så många som möjligt ska få vara med så mycket som möjligt, för de som för ett tag sedan bara ville vara med för att det var roligt kan helt plötsligt vara de som vill satsa mest.
