Skip to main content
Föreningsvän

Håkan Larsson om att förstå och främja jämställdhet i idrottsföreningar

Av januari 28, 2021oktober 8th, 2021No Comments

Om Håkan Larsson
Namn: Håkan Larsson Yrke: Professor i idrott med inriktning utbildningsvetenskap vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH). Särskild kompetens inom bland annat genus. Projekt i urval: Forskning och samarbeten med RF, bland annat kring jämställdhetsmålen och Strategi 2025. Tidigare GIH:s representant i Centrum för idrottsforsknings styrelse. Idrottsengagemang: Friidrottare och friidrottsledare på både ideell och professionell nivå. .

Håkan Larsson, som är professor i idrott vid Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm, har ägnat en stor del av sitt liv åt idrott. Inte bara har han forskat, undervisat och publicerat uppmärksammat material om idrott och jämställdhet– han har också ett förflutet som aktiv och ledare inom friidrott på såväl professionell som ideell nivå. Trots att han bedrivit forskning om jämställdhet i många år, eller kanske precis därför, vet Håkan att vägen mot en jämställd och inkluderande föreningsverksamhet inte alltid är spikrak. Många föreningar ser jämställdhet som något positivt och eftersträvansvärt, men få vet vad det egentligen innebär eller vad som krävs för att nå dit. 

Får alla, däribland tjejer och killar, delta på lika villkor i en viss förening? Tjänar det något till att lägga tid på att arbeta med jämställdhetsfrågor i en ideell förening? Vilka utmaningar kommer föreningen möta när arbetet påbörjas, och sist men inte minst: hur gör man? De här frågorna försöker vi, tillsammans med Håkan, besvara genom att omvandla många års expertkunskaper och insikter från teori till praktik.

Idrottsforskare på dagtid och ideell eldsjäl på kvällstid

Så länge Håkan kan minnas har han varit fascinerad av könsnormer inom idrotten. Men exakt hur och när han insåg att han ville arbeta med det är han inte säker på.

–  Jag vet knappt hur jag kom in på området. Men så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad över könsnormer, uttalade eller outtalade förväntningar på människor, som finns särskilt i relation till idrott. Vad innebär det egentligen att vara man, kvinna, trans, homo eller bi inom idrotten? 

Att karriären sedan till stor del skulle komma att kretsa kring jämställdhet och genus i idrottsvärlden var alltså inte helt oväntat. Men även om ett brinnande intresse för forskningsområdet lett till stora framgångar i arbetslivet, har tiden efter arbetet bidragit med ovärderliga insikter och perspektiv. 

– Som tidigare friidrottare och friidrottsledare på olika nivåer har jag har fått tillfälle att grubbla på hur jag ska leva som jag lär. Det har varit otroligt viktigt i mitt arbete. 

 

Idrottsföreningen och välvillighetsnormen

En annan viktig insikt Håkan fått genom sitt friidrottsengagemang är betydelsen av att stora delar av idrottsvärlden bygger på ideell grund. Det innebär att det kan vara extra känsligt att peka på brister i verksamheten och driva på förändringsarbete. 

– Idrotten är ju en ideell värld där människor ger av sin tid. Det har också gjort att det finns en sorts godhets- och välvillighetsnorm över det hela. Med en sådan norm är det inte lika accepterat eller enkelt att ifrågasätta om det verkligen är öppet för både tjejer och killar, nysvenskar eller människor från olika samhällsekonomiska skikt. Det vanliga tankesättet är att alla såklart får vara med, även om det inte ser ut så i praktiken. 

Ska man jobba med jämställdhet på ett långsiktigt sätt måste därför det ideella arbetet som ligger bakom varje förening tas hänsyn till.

– Jag har ju själv varit ideell ledare och vet hur mycket tid man lägger. Det finns ett stort behov och utvecklingspotential i arbetet med inkludering och jämställdhet, men det finns också ett stort behov att värna om de ideella värdena. För utan dem hade vi aldrig haft en så stor och välfungerande idrottsrörelse som vi har idag. 

 

Jämställdhet då och nu– en befintlig men ojämn utveckling

Genom det övergripande idéprogrammet “Idrotten vill” och de fastställda jämställdhetsmålen har idrottsrörelsen fastlagt sin ambition att arbeta för att alla ska ha samma möjligheter att utöva, leda, påverka, och utvecklas i förhållande till idrotten. Trots att liknande mål har funnits sedan slutet av 1980-talet fortsätter siffror uppvisa stora skillnader, bland annat när det kommer till deltagarmönster i förhållande till kvinnor och män i olika roller. Skillnaderna mellan olika idrotter och olika föreningar är kanske ännu mer påtagliga. 

– Utveckling har absolut skett- men inte överallt. I vardagsspråket talar vi om idrotten som om det vore en, när olika idrotter i verkligheten är separata världar. De skiljer sig i vilka normer som finns, hur starka normerna är och enligt vilken struktur träning och tävling bedrivs. 

Inom respektive idrott finns alltså ett set av förväntningsramar för hur saker och ting ska gå till eller är. Det kan handla om allt ifrån om tävling sker könsuppdelat eller gemensamt, antaganden om hur bra tjejer respektive killar kan bli inom idrotten, vilken typ av träning som ska bedrivas för olika grupper, och vilka egenskaper deltagare har. Ramarna är många gånger så förgivettagna att utövare själva knappt är medvetna om dem. 

– Det finns starka normer om hur träningen måste gå till, som ofta handlar om hur utövarna ska bli bra på sin idrott. Men det finns ett värde i att fundera på vilka normer som finns och om de verkligen är befogade. Vissa komponenter kanske är nödvändiga, men många är inte det. Med lite erfarenhet så borde man kunna se att det inte behöver gå till på ett specifikt sätt, utan att det finns alternativ.

 

Leder jämställdhet till framgång?

Den förening som funderar på att påbörja ett jämställdhetsarbete fastnar ofta redan i inledningsfasen. Antingen slås tanken bort på grund av en, ofta förutfattad, mening om att det inte finns något jämställdhetsproblem inom den egna föreningen. Men det kan också handla om att man inte är säker på vilka effekter som skulle kunna uppnås genom arbetet. Enligt ett sätt att se det är allas lika möjligheter att delta– i sig– en positiv konsekvens. 

– Jag skulle säga att en jämställd idrott är en framgångsrik idrott. I ett modernt och utvecklat samhälle är det i sig en vinst att alla har likvärdiga möjligheter att delta och att alla känner sig inkluderade. 

Men mycket pekar på att ett aktivt arbete i jämställdhetsfrågor även lönar sig på andra sätt än det som följer av att se jämställdhet som framgång. I “Jämställdhet för en framgångsrik idrott”, som är en del av RF:s Strategi 2025, antas att jämställdhet också leder till idrottslig framgång. Det finns även forskning som pekar i den riktningen.  Sett utifrån den enskilda föreningens perspektiv kan ett aktivt jämställdhetsarbete leda till att man attraherar fler aktiva och i slutändan når bättre tränings- och tävlingsresultat. Håkan delar den uppfattningen. 

– Det finns mycket att vinna genom att rekrytera grupper som inte hittills har hittat till verksamheten. Genom att öppna upp och förändra kan föreningen rekrytera potentiella talanger på både deltagarsidan och ledarsidan. Tänk till exempel hur många duktiga kvinnliga ledare som måste finnas där ute. 

Konsten att rannsaka sig själv

Det står klart att det finns många skäl till att lyfta upp jämställdhetsarbete på föreningars agenda i större utsträckning än vad som gjorts hittills. Frågan är bara hur frågan ska lyftas upp, föras in som en naturlig del av den dagliga verksamheten och komma till bukt med kärnproblemen. En första utgångspunkt är att förändringsarbetet bör ta sikte på verksamheten, och inte i första hand de aktiva.

– Flytta fokus från hur deltagarna är, till hur verksamheten är. Det är precis som i undervisning: man kan bara påverka elever i viss mån, men ens egen utbildning kan man påverka fullt ut. Grundtesen inom pedagogik att det är svårt att förändra andra, men att man alltid kan förändra sig själv- och den tanken behöver tas med i in i föreningslivet. 

Det räcker däremot inte att vända blicken mot sin egen förening. Sedan kommer den jobbiga biten– att våga vara kritisk och ställa de jobbiga frågorna. 

– Ofta tycker man att det är jobbigt att ställa de kritiska frågorna, man utgår ifrån att alla menar väl och vill göra gott. Och det kan stämma, men det innebär inte att verksamheten inte har de här problemen. Man måste våga krafsa på ytan och se sina egna brister, för det är så man åstadkommer förändring.

Initiativet till att ifrågasätta kan komma från ledare och styrelse, men också från de aktiva själva. I den situationen kan ledare bidra till förändringen genom att uppmuntra och vara lyhörd. 

– Det kanske låter förenklat, men man kommer långt på att ta emot åsikter med öppna armar och inte gå i svaromål. Idrottens norm är att tränarna har synpunkter på de aktiva, och inte det omvända. Det måste utmanas. 

 

Ojämn könsfördelning – inte ett problem i sig

Blicken är vänd mot den egna verksamheten. Nu då? Ett bra första steg är att få koll på statistiken.

– Jag skulle börja med att se till siffror. Hur ser det ut bland våra aktiva? Vilken är könsfördelningen bland åldersgrupper, nivåer, tränare och andra funktioner?

När mönstren är klarlagda kan orsakerna börja utredas. Det är här en förening har som mest att hämta, eftersom orsakerna ger direkt vägledning i vilka lösningar som kan bli aktuella.

– Mitt och andras budskap kan ibland uppfattas som att skeva könsmönster är ett problem i sig, men så är det inte. Det kan däremot innebära bakomliggande problem som direkt eller indirekt marginaliserar eller stänger ute grupper. Ställ frågor som vad föreningen signalerar utåt, hur verksamheten marknadsförs och vad som visas upp i föreningens lokaler, inte minst i form av bildmaterial. 

Förutom hur kommunikation sköts är resursfördelningen, enligt Håkan, en kärnfråga. 

–  Det kan handla om vilka träningstider och träningsplatser som fördelas till olika grupper, vilken ledare som utses till en viss grupp och vilka som får ta del av särskilda föreläsningar och externa resurser, förklarar Håkan, och utvecklar:

– I idrottsvärlden, kanske speciellt inom lagidrotter, har man fastnat i ett tänk där den dam- eller herrsektion som antas generera mest inkomster från sponsorer eller publik också ska få en större del av resurserna. Det utgår från en benhård uppdelning mellan könen som får stora konsekvenser för synen på jämställdhet – och som kan vara värd att ifrågasätta om den är nödvändig.

 

Att påbörja och upprätthålla ett effektivt jämställdhetsarbete

Det första många tänker på när det kommer till jämställdhetsåtgärder är olika typer av styrdokument som stadgar, jämställdhetsplaner och riktlinjer. Men det gäller att inte överskatta dess betydelse. De kan vara lysande hjälpmedel– men de är också just hjälpmedel.  

– Styrdokument är bra utgångspunkter, men skillnaden uppstår i genom att man förverkligar dem i den praktiska verksamheten. Detsamma gäller utbildning i jämställdhetsfrågor eller tillsättandet av en projektgrupp.

Ändringar i den praktiska verksamheten kan handla om den faktiska förändringen av kommunikationsstrategier, ledares förhållningssätt till sina deltagare och styrelsens budgetbeslut. Och de bör inte komma i form av punktinsatser.

– Man kan se till att jämställdhet blir en naturlig del av ordinarie frågor istället för ett sidospår. För in en kontinuerlig uppföljning av arbetet i form av terminsvisa eller årsvisa möten där insatserna utvärderas. Det krävs ingen enorm organisation i ryggen för att göra det, bara en vilja att förändra!

 

Motstånd som en kvitto på skillnad

Visst kommer det finnas de som stöttar och är positiva till förändringen. Men erfarenheten visar att människor blir obekväma när det rörs om i grytan och därmed gäller det att vara förberedd på visst motstånd. 

– I grund och botten är jämställdhetsarbete en fråga om att ändra en maktfördelning som blivit förgivettagen eller “normal”. När man utmanar det så kommer man möta människor som blir upprörda och arga.

Håkan poängterar dock att motståndet är ett värdefullt kvitto på att man faktiskt gör skillnad- att man är på väg mot en förening där alla får vara med på lika villkor. 

– Generellt brukar jag säga att lyckas vi inte provocera någon, så har vi antagligen inte gjort någon skillnad. Uppstår inget motstånd så förflyttas inga gränser.